Tusentals barn väntas från Ukraina – så förbereder sig Sverige

På bara några månader väntas upp till 6 000 ensamkommande flyktingbarn från kriget i Ukraina anlända till Sverige, enligt Migrationsverket. Sverige har inte haft ett liknande tryck sedan flyktingvågen 2015 och förbereder sig nu för att ta emot barnen som kommer. Vems ansvar är det att ta hand om barnen? Hur förbereder sig kommunerna? Och har de dragit några lärdomar från flyktingvågen 2015? Henrik Malm Lindberg, docent och tf kanslichef på Delmi, som bland annat har forskat i krishantering på kommunal nivå, berättar för Omni om hur kommunerna arbetar och vad man lärt sig sedan 2015. Enligt Migrationsverket kan det komma upp till 6 000 barn utan vårdnadshavare från Ukraina innan halvårsskiftet. Hittills har drygt 270 ensamkommande ukrainska barn sökt asyl eller tillfälligt uppehållstillstånd enligt massflyktsdirektivet i Sverige. Det rapporterade Ekot i slutet av mars. De flesta är mellan 6 och 15 år. – Det handlar dels om att hitta de här barnen, att hitta familjehem, om att snabbt hitta en lämplig skolplacering och även en förmyndare som kan fatta beslut för de här barnets vägnar, sa Jan Jönsson, socialborgarråd i Stockholm, till Ekot. Sveriges kommuner förbereder sig nu för ett tryck de inte känt av sedan 2015. Då sökte drygt 35 000 ensamkommande flyktingbarn asyl i Sverige, 92 procent av dem var pojkar och två tredjedelar hade afghanskt medborgarskap. Henrik Malm Lindberg, docent och tf kanslichef på Delegationen för migrationsstudier som bland annat har forskat i krishantering på kommunal nivå, säger att den fundamentala skillnaden den här gången är massflyktsdirektivet, att alla kan få ett tillfälligt skydd utan att behöva gå i genom en asylprövning. – Den här gången kommer alla barn från samma kontext, de pratar samma språk och har samma upplevelser. Det är något som kan underlätta för kommunerna i arbetet med skola och omsorg, säger han. Det är kommunernas ansvar att ta emot asylsökande ensamkommande barn. Migrationsverket bestämmer hur många barn varje kommun ska ta emot, vilket ofta beror på hur stor kommunen är och hur kommunen har tagit emot barn tidigare. När ett barn först kommer till Sverige får det ett tillfälligt boende i den kommunen de först hamnar i, som kallas för ankomstkommun. Den kommunen ansvarar då för att bland annat ordna boende i form av till exempel jour- eller familjehem eller boende hos någon släkting. Migrationsverket beslutar sedan vilken kommun som ska ta över ansvaret, som då blir anvisningskommunen. Det är sedan anvisningskommunen som har det långsiktiga ansvaret för barnets boende, skolgång, förmyndare etc. Både ankomstkommunen och anvisningskommunen kan få statlig ersättning för kostnaderna som de lägger på de ensamkommande barnen. Kommunerna runtom i Sverige jobbar nu med att bland annat fixa boende till alla dessa barn som väntas komma. På flera av de olika kommunernas webbplatser finns möjlighet att anmäla sitt intresse för jourhem om man vill öppna upp sitt hem för ensamkommande flyktingbarn. När kommunen i Ystad gick ut och efterlyste boende till dessa barn var intresset stort. Kommunen har redan börjat utreda en del hem för att se om de är lämpliga. – Jag har redan anmält mig och hoppas att det kommer någon. Vi har gjort vid extrarummen och allting, säger Charmaine Moniz, som bor i Ystad, till SVT Nyheter. Kommunerna förbereder sig på att snabbt kunna ställa om och öppna olika typer av boenden vid behov. Forskaren Henrik Malm Lindberg säger till Omni att kommunerna även behöver förbereda skolgång, omsorg och en trygg miljö. – Många kommuner har byggt upp en kapacitet sedan 2015 med att snabbt kunna hjälpa de psykiskt sköra och att systemet med gode män kommer in tidigt i processen, säger han. Problem med boenden, kommunikation mellan de olika myndigheterna och dålig beredskap var några av de områden som fick kritik efter flyktingkrisen 2015. Henrik Malm Lindberg säger till Omni att han tror att kommunerna idag är snabbare på att ställa om. – Det blev mycket stockningar och flaskhalsar i systemet 2015. Man visste inte vem som hade ansvar för vad och tolkade regelverk och lagstiftning olika. Nu har man rett ut ansvarsbiten och gjort en tydligare fördelning mellan kommuner och myndigheter, säger han. I Riksrevisonens rapport, Lärdomar av flyktingsituationen 2015, skriver de bland annat om hur samarbetet mellan de olika ansvariga myndigheterna brast. Det berodde bland annat på att man inte hade rätt kunskap eller att det fanns oklarheter kring reglerna. Granskningen visar också att man inte var beredd på en så komplex och utdragen situation. Men Henrik Malm Lindberg lyfter den så kallade Strömsundsmodellen som en viktig lärdom från 2015. På initiativ av Strömsunds kommun samverkade olika myndigheter för att underlätta för de barn som var tvungna att återvända till sitt hemland.