Mirakel eller önsketänkande – är lagring av koldioxid lösningen?

Om ungefär sju år är koldioxidbudgeten slut, enligt forskarnas beräkningar. För att kunna nå Parisavtalets mål om 1,5 graders uppvärmning behöver utsläppen minska. Men det kommer krävas mer. Nu sätter industrier och politiker sitt hopp till att fånga in och lagra koldioxid. Världen över pågår ett febrilt arbete för att utveckla nya tekniker. Men många av teknikerna är dyra och kräver i sig mycket energi. Så, frågan är, kommer koldioxidinfångning vara lösningen på klimatproblemen? Enligt IPCC kommer negativa utsläpp och koldioxidborttagning behövas tillsammans med utsläppsminskningar för att världen ska kunna nå 1,5 graders målet. Minusutsläpp, alltså metoder för att ta bort koldioxid från atmosfären har blivit jätteviktigt, säger Anders Lyngfelt, professor, institutionen för rymd-, geo- och miljövetenskap, energiteknik vid Chalmers tekniska högskola, till Omni. – Vi har i det närmaste förbrukat koldioxidbudgeten. De bästa beräkningarna i dag pekar på att koldioxidbudgeten är slut om ungefär sju år, säger han. Om man skulle fördelat koldioxidbudgeten rättvist mellan alla jordens länder, så skulle Sverige ha förbrukat sin del av budgeten redan för 30 år sedan, förklarar han och tycker att de rika länderna rimligen bör ta ett större ansvar och gå före i utvecklingen. – Alla är eniga om att vi kommer att överskrida koldioxidbudgeten jättemycket. Och då måste vi ha minusutsläpp. Det finns flera metoder för att fånga in och lagra koldioxid genom att använda biologiska, geokemiska eller kemiska processer. Den enda metoden som redan används i stor skala i världen är de naturbaserade processerna där skog, återplantering av skog eller marken fungerar som kolsänkor som binder koldioxiden. När man talar om rent tekniska lösningar används till exempel CCS-tekniken. Det innebär att man separerar koldioxiden från ett kraftverk eller industri som använder fossila bränslen och komprimerar den till flytande form – så att den sedan kan transporteras till en lagringsplats och koldioxiden förhindras att komma ut i luften. BECCS-tekniken, som har beskrivits som det stora klimathoppet, fungerar på samma sätt fast man använder biomassa. Det fungerar så att man odlar träd eller andra växter som tar upp koldioxid från atmosfären. Sedan eldar man upp dem, dem, eller så kan man använda dem till något först och sedan elda upp avfallet, i värmeverk eller kraftverk. Koldioxiden som bildas vid förbränningen kan man fånga in och lagra. På så sätt kan man skapa minusutsläpp. En annan metod som utvecklas är att fånga in koldioxid i luften, så kallad Direct Air Capture, DAC, vilket i stort sett innebär att man installerar stora fläktar som plockar koldioxiden ur luften. Metoden kräver ganska mycket energi. Koncentrationen av koldioxid i exempelvis en skorsten är flera hundra gånger högre än i den vanliga luften och därför är det mycket billigare att fånga in koldioxid från rökgasen som släpps ut ur exempelvis kraftverk. Det finns olika utmaningar för de olika teknikerna. Ofta påpekas det att metoderna är dyra, energikrävande och odlingen av skog eller växtlighet för biobränslen skulle kunna användas till matproduktion för en växande befolkning, skriver The Guardian. Det som skulle kunna tänkas vara en utmaning, lagringen, är egentligen inte ett problem, tekniken finns och det finns platser – till exempel i berggrunden under Nordsjön där det bedöms finnas lagringskapacitet för flera hundra år av Europas koldioxidutsläpp, förklarar Anders Lyngfelt, som har forskat i många år på tekniker som ska kunna fånga in och lagra koldioxid. Den stora utmaningen är den ekonomiska. Det är fortfarande för billigt att släppa ut koldioxid, menar han och tycker att det bör sättas ett pris på koldioxidutsläppen. De som släpper ut koldioxid måste betala för sina utsläpp, tycker Lyngfelt. – Det finns en hel del teknisk utveckling som krävs, oavsett vad man gör. Den utvecklingen börjar ju först när man sätter igång och företagen börjar använda tekniken, säger han. En av utmaningarna blir därmed också att också att politiska beslut måste fattas för att skala upp koldioxidinfångningen i tid. Till exempel var brittiska forskare tveksamma om Storbritannien kommer att kunna nå sina klimatmål till 2030 under en klimatkonferens i maj, skriver The Guardian. – Vi har inte råd att se det som en ersättning för att kompensera för fortsatta utsläpp i sektorer som kan koldioxidneutraliseras. Det är ingen ursäkt för att inte minska koldioxidutsläpp, vi måste minska utsläppen ändå, säger Gideon Henderson, chefsforskare vid myndigheten för miljö, livsmedel och landsbygdsfrågor i Storbritannien, till tidningen. Precis som brittiska Gideon Henderson är inne på så menar många forskare att det inte går att sluta upp med andra klimatåtgärder och helt förlita sig på koldioxidinfångning. Koldioxidinfångning väntas spela en stor roll och kan bli avgörande i framtiden – men att förlita sig på det kan överskugga andra lösningar som fokuserar på att minska energiförbrukningen och skapa hållbara beteenden nu, skriver till exempel Avit K Bhowmik, biträdande professor i risk- och miljöstudier vid Stockholms universitet och Neil Grant, doktorand i kemiteknik vid Imperial College i London i The Conversation. Debattörerna menar att det inte bör användas som en metod för att ytterligare fördröja klimatåtgärderna. Flera bedömare håller med. Vi måste både kunna minska utsläppen och fånga in koldioxid i atmosfären, menar Anders Lyngfelt. Han håller med om att det inte finns någon tid att förlora och att koldioxidinfångning är en del av svaret på klimatförändringarna. – Den största delen av svaret är en ordentlig prissignal – då kommer alla produktionsprocesser anpassa sig och det kommer att göra att mängder av saker effektiviseras. Sätter vi ett högt pris på koldioxid kommer vi också att effektivisera så att mindre koldioxid släpps ut.