Ranjit Hoskote talar under minnesmötet för Charles Correa vid JJ College of Arechitecture, CST på måndag. (Expressfoto av Ganesh Shirsekar)
Ranjit Hoskotes senaste diktsamling, Hunchprose, sveper genom historien, mytologin, ekologin, arkitekturen, klimatkriserna, bland andra ämnen, och återspeglar hans kunskap och lätthet med vart och ett av dessa områden. En sådan mångfald kan vara skrämmande, men även om samlingen kräver flera läsningar, gör Hoskotes slående ordlek och skiftande perspektiv en att göra det villigt, med varje läsning som kastar ljus över en ny aspekt.
Tänk på den första dikten, Sidi Mubarak Bombay, en prosadikt, som är baserad på historien om slavhandeln i Bombay på 1800-talet, och som är inspirerad av historien om en sydostafrikansk pojke som sålts till en köpman av arabiska slavar. Han växte upp i Bombay och emanciperade så småningom, han återvänder och bosätter sig på Zanzibar och blir berömmelse som guide. Ändå förblir hem och identitet en utmaning för honom: “Jag borde gå hem nu, men jag glömmer var det är./…Stad med jahazis, munshis, khalasis, sarafs, bhistis, sepoys som var den enda familjen jag kände . Så jag kallade mig Bombay…”
Likaså dikten, Tåg, med sina rader: ” …en själssömn på annat håll som är bekant/endast för boskapen gardiner från den fallande yxan/och det förseglade tåget/som är på väg att stöta västerut — österut över kraterade slätter/bär dess deathweight” trampar historiens båge från tågen som transporterar människor till koncentrationslägren och den säkra döden under Nazityskland till delningseran som delade den indiska subkontinenten, till nuvarande tid. Ord som “soulsleep” och “deathweight” visar oss sanningen om de som tittar bort och förblir stumma, eller tysta, åskådare.
https://images.indianexpress.com/2020/08/1×1.png 
Hunchprose av Ranjit Hoskote; Pingvin Hamish Hamilton; 224 sidor; 499 Rs
Dikten, Glove, beskriver en ensam bagagehanterares handske, något som alla av oss skulle ha stött på. Men raderna, “…vapen kan inte hugga henne/eld kan inte bränna henne – …” framkalla de oföränderliga linjerna från Bhagavad Gita, och förvandla det vardagliga till något sällsynt. Det finns andra dikter med liknande bedrägligt enkla titlar, som lördag, bord, sko, som finns kvar i minnet på grund av deras kraftfulla ordspel och trots det som finns i dem.
I denna påminns man om Tomas Tranströmers dikt, Allegro, och dess kraftfulla bildspråk: ”Jag spelar Haydn efter en svart dag/och känner en enkel värme i mina händer/…Ljudet säger att friheten finns,/att någon betalar inte Caesers skatt./…Musik är ett glashus på sluttningen/Där stenar flyger, stenar brakar. Och stenarna slår rakt igenom glaset,/Men huset förblir helt.”
Den nuvarande ekologi- och klimatkriserna förs fram av dikter som The Book of Common Birds, The Lion Tamer's Nightmare och Endling. De två sistnämnda är särskilt intressanta för att presentera en diptyk av berättelser, där perspektivet skiftar från lejontämjaren, ensam med lejonet, till lejonet, “…den sista, mest kända medlemmen av min stam. /… i dess bortre hörn kryper min tämjare, /en påse hud som skalar av en ryggrad: /manglad av sin värsta mardröm vaknade till liv.”
Hoskotes erfarenhet som en uppskattad konstkritiker och curator kommer genom dikter som Protest, tillägnad konstnären Sudhir Patwardhan. Den psalmliknande dikten lyder: ”Hand vid grinden/näven runt stenen/handen på plakatet/näven runt stenen… hand runt stafettpinnen/näven runt stenen/grepp om flintkantens klarhet/andedräkt som ebbar ut från sten.”
Många av dikterna är också gestaltningar av visuell poesi i deras användning av mellanrum. Ta dikten Ivory Bird, en kortfattad på 12 rader. Den fjäderformade fördjupningen av varje linje får din fantasi att skjuta i höjden, tills du kan visualisera fågeln i din kupade handflata med dess: “… vingar bakåtvikta/ben indragna i lång hals-huvud-näbb en missil pekade/mot vatten långt nedanför eller molnen/den första skarven/någonsin skulpterad/på din handflats himmel”.
Anteckningssektionen, som ger en fascinerande läsning, visar kopplingen mellan denna dikt och det faktum att en del av elfenben som går tillbaka till den övre paleolitiska perioden (40 000-10 000 år sedan) upptäcktes i Hohle Fels-grottan och anses vara att vara den tidigaste ristningen av en fågel.
Till sist ett ord om den spännande titeln. Det är en pjäs om Victor Hugos Hunchback of Notre-Dame (1833), som nämndes av Hoskote i en läsning. Dikten tar på ett lite satiriskt sätt upp rivaliteten mellan litteraturens olika genrer och marginaliseringen av poesin. “Han kallar mig Hunchprose men vad är ett ord/mellan mordiska rivaler?/…Och vad kan jag erbjuda dig förutom fransiga knutar rullade gåtor rullade ben/nycklar till dörrar som kördes bort av anfallare…”
Dikten avslutas med påståendet att en poet kan vara lika mäktig som Quasimodo, den mycket hånade, missbildade, marginaliserade karaktären som är en sann musikskapare genom de klockor han ringer genom åren: “Call me Hunchpraise…”
Faktum är att det nu mer än någonsin behövs poesins kraft genom “bläckdriftorden” som “springer upp och svider” i den här samlingen.
(Jonaki Ray är en poet , författare och redaktör i New Delhi. Hennes diktsamling kommer under 2022)
- Indian Express-webbplatsen har fått betyget GREEN för sin trovärdighet och pålitlighet av Newsguard, en global tjänst som betygsätter nyhetskällor för deras journalistiska standarder.
