Publicerad 25 oktober 2021 kl 21.56
Ledare. Det är naturligtvis åt helvete att gangsterrappen har gjort det möjligt för aktörer som Spotify och P3 att göda landets värsta kriminella gäng med tiotals miljoner i årliga Stimpengar. Men även de föräldrar som matar sina barn med gangsterrap har en hel del att förklara.
Gilla artikeln på Facebook
Upphovsmannen till rader som ”knulla orren in i toan tills jag motherfucking sarrar” och ”du får ett skott i din skalle, jag har en colt i min balle” har lämnat oss. Rapparen Einár är död, skjuten i huvudet. Polisen tror att mordet kan ha varit en hämndaktion, ett svar på ett mordförsök som rapparen misstänks ha varit inblandad i.
Einárs frånfälle är en betydande förlust för svenskt kulturliv, om man får tro rapporteringen. Superlativen haglar. Einár var begåvad, skicklig, talangfull. I Aftonbladet beskrivs han som ”en av de starkast lysande stjärnorna på musikhimlen” för den unga publiken, en förebild och en inspirationskälla för många barn. Statliga Sveriges Radio, som flitigt spelat Einárs gangsterrapp, kallar honom ”en av Sveriges största artister”.
Politiker av alla schatteringar beklagar dödsfallet. Flera ministrar har uttalat sig. ”Han har betytt mycket för många unga människor”, säger Stefan Löfven. Det inträffade är en ”tragedi” får vi höra, igen och igen.
Det är som om det utlysts landssorg.
Om de döda intet annat än gott, heter det som bekant. Men det faktum att Einár under perioder av sitt korta liv var Sveriges mest spelade artist säger mer om hur illa det är ställt med vårt land än om kvaliteten på hans alster. Hans musik var vulgär smörja. Och hans död var inte en större tragedi än någon annans. Unga, kriminella män med smak för knark, våld och vapen skjuts ihjäl hela tiden. Det har blivit vardag i Sverige, mycket tack vare samma politiker som nu gråter krokodiltårar över Einárs död.
Det som däremot är tragiskt är att en del av vad som sagts om honom faktiskt stämmer. Han lyckades onekligen bli en förebild och inspirationskälla för många barn, precis som Aftonbladet, statsministern och många andra har framhållit. Det var framförallt barn, ofta i låg- och mellanstadieåldern, som lyssnade på Einárs rappande om hur häftigt det är att sälja knark och mörda.
Man undrar vad det är för sorts föräldrar som låter sina barn ta del av sådant i en ålder då de är som mest receptiva. Svaret hittar vi på Twitter, där två liberala opinionsbildare, makarna Uvell, häromdagen upplyste sina följare om att Einár var en av deras barns favoritartister. Pappa Markus berättade om hur glad den åttaårige sonen blev när han fick gå på Einár-konsert. ”Vi lyssnar på honom i bilen till landet hela tiden”, fyllde mamma Rebecca i.
Föreställ er scenen. Två medelålders föräldrar, en moderat riksdagskandidat och en före detta Timbro-vd, sitter i bilen med barnen, på väg ut på landet. Ur högtalarna dånar Einárs strofer om guzzar som knullas, kokain som becknas och golare som får headshots.
Det vore inte svårt att göra sig lustig över detta. Men skrattet fastnar i halsen när man tänker på vad det säger om den allmänna kulturnivån i landet. För två decennier sedan hörde det till självklarheterna att vuxna i makarna Uvells socialgrupp tvingade sina ungar att lära sig spela piano eller något annat instrument. Det må ha gett blandade resultat, men istället för att introducera barnen till god, uppbygglig kultur sitter borgerliga opinionsbildare nu alltså i framsätet och trallar med i Einárs könsordsbemängda sångtexter. Vad har hänt?
Kanske anser makarna Uvell som många andra timbroliberaler att det inte finns god eller dålig kultur. Att resonera i sådana termer är bara löjligt moraliserande, menar de. Kultur är en vara som omsätts på den fria marknaden och där kan var och en köpa det han tycker om. Det viktiga är inte vad som konsumeras, utan att det konsumeras. Med det synsättet spelar det ingen roll om barnen lyssnar på Einár eller Beethoven, BNP växer ju lika mycket oavsett vilken musik som köps och säljs.
Men det finns ett problem till. Den kriminella värld som Einár rappade om – där snabba bilar, snygga brudar och feta guldkedjor är det högsta i tillvaron – är högst verklig. Pengar, status och materiellt välstånd är det enda som räknas inte bara för nyliberaler utan också för landets kriminella.
“Jag tror rakt av att den svenska hiphopen och vapenvåldet har ett samband”, konstaterade rapparen Alex Ceesay i en längre Youtube-video där han reflekterade över sin vän Einárs bortgång häromdagen.
Ceesay bekräftade det alla som följt rättegången mot det så kallade Vårbynätverket redan visste: Att pengarna som gängen slåss om idag är inte bara är narkotikapengar – kanske är de inte ens främst narkotikapengar – utan STIM-pengar från Spotify och P3.
Bara Einár drog in 17 miljoner kronor förra året. Att Spotify har förvandlats till “en politiskt korrekt krigsskådeplats”, som en Samnytt-skribent nyligen uttryckte saken, är alltså inte någon slump.
Men hemma hos Daniel Ek i Djursholm eller makarna Uvell i Vasastan är gängskjutningarna än så länge inget bekymmer. Och vad gäller barnen publicerade Svenska Dagbladet kort efter mordet användbara tips till den moderne svenske föräldern: En artikel där en psykiater gav instruktioner under rubriken “Så ska du prata med barnen om Einárs död”.
Behövs verkligen sådana råd? Föräldrar som lyckats förklara vad det innebär att ”motherfucking sarra” i en ”orre”, eller att en ”golare” blir ”jappd”, upplever det nog inte som någon större utmaning att få barnen att förstå att Einár blivit skjuten. Dessutom oroar sig föräldrar som låter sina barn lyssna på Einár förmodligen inte så mycket över hur de kan påverkas av saker och ting.
Bekymrade föräldrar kan också lugna sina barn på ytterligare en punkt. Utbudet av gangsterrapp kommer inte att försämras märkbart av att Einár är borta. De intressen som tjänar pengar på att förstöra våra barn hittar snart en ny megafon för sin dynga.
FRIA TIDER