Det är alltid lite förödmjukande när du är killen vid självutcheckningen vars skärmen fryser och börjar blinka, vilket uppmanar skötaren att komma över och befria dig som om du är barnet vars stötfångarbil gick sönder.
“Får jag snälla få fortsätta att betala för min matvaror,” du frågar i princip och expediten svarar “Okej,” så att du kan fortsätta göra deras jobb åt dem.
Är det här på gång?
Vi är långt över 20 eller så år in i det storslagna självutcheckningsexperimentet, och resultaten är lite blandade, med kunder som utvecklar en kärlek-hat-relation. Butiker har också. De senaste åren har kedjor som Costco och Albertsons dragit sina självutcheckningar och sedan tagit tillbaka dem. Big Y gjorde samma sak. Allt måste vara ganska förvirrande för robotkassörerna.
Alla är bortom bekanta med enstaka hicka. Du tar med dina matvaror till självutcheckningsbanan under antagandet att du snabbt ska checka ut och undvika småprat, och motsatsen inträffar.
Skannern känner inte igen en vara eller också känner den igen en vara mycket och skannar det sju gånger. Den säger åt dig att lägga föremålet i påsen som seriemördaren i Silence of the Lambs. Sedan insisterar den på att det finns oköpta föremål där.
“Kallar du mig en lögnare?” du vill svara.
Vid det här laget får din självutcheckning ett nervöst sammanbrott och börjar blinka som en spelautomat, men du vann verkligen ingenting. Du flaggar ner livräddaren och står där hjälplös medan du riskerar att tro att musik spelas längre än det skulle ha tagit att gå igenom den mänskliga kassan.
För att andra maskiner också går sönder. Skötaren ser snart över dig, kontrollerar dina väskor som flygplatssäkerhet och låter dig fortsätta din glada väg. OK, OK, det är inte så illa.