Så tog britterna täten i spionkriget om Ukraina

Kriget i Ukraina hade inte ens hunnit börja innan det brittiska försvarsdepartementet började twittra ut känslig information om de ryska truppansamlingarna kring Ukrainas gränser. ”En invasion kan ske inom loppet av dagar,” varnades det. Underrättelsetjänsten i Storbritannien fick rätt, och har sedan dess seglat upp som en av de främsta officiella källorna för hur kriget i Ukraina utvecklar sig med sina dagliga ”Ministry of Defence intelligence updates”. Men hur kommer det sig att just britterna tagit täten i spionkriget om Ukraina? Omni tog hjälp av den Londonbaserade säkerhetsexperten Dan Lomas för att ta reda på varför det blivit så. Det började med en ovanlig tweet från det brittiska försvarsdepartementet den 17 februari. Inlägget titulerades ”intelligence update” och meddelade att Storbritannien inte hade sett några som helst bevis på att den ryska truppansamlingen längs Ukrainas gränser var på väg att dra sig tillbaka. En invasion skulle kunna ske ”utan ytterligare förvarning”, stod det. I en medföljande video visade man med hjälp utav kartor, grafik och satellitbilder på hur Ryssland skulle tänkas angripa landet. En kvinnlig berättarröst, som hänvisade till ”vår underrättelsetjänst”, förklarade att ”en invasion skulle kunna ske inom loppet av dagar” och varnade för att Rysslands president Vladimir Putin ”är villig att offra tusentals civila liv för att få det han vill ha”. Dan Lomas, lektor i underrättelse och säkerhet vid Bruneluniversitet i London, beskriver det brittiska utskicket som ”ett betydande ögonblick” i det som sedan också skulle utveckla sig till ett informationskrig om Ukraina. Lomas pekar på att när tweeten skickades ut så var långt ifrån alla västerländska underrättelsetjänster överens om att Putin verkligen skulle anfalla. – USA, Storbritannien och baltstaterna var av samma bedömning – ryssarna skulle invadera. Fransmännen och tyskarna var inte lika övertygade, berättar han. Lomas förklarar att Frankrike lutade mer åt att Putin sysslade med ett slags politiskt schackspel, medan Tyskland nästan helt togs på sängen när kriget väl satte igång. – Du kommer väl ihåg hur [Emmanuel] Macron försökte lösa spänningarna genom dialog? Och den tyska underättelsechefen befann sig enligt tyska medier i Ukraina när invasionen började och fick till och med plockas ut av specialstyrkor. Den 24 februari, drygt en vecka efter den första brittiska tweeten, anföll Ryssland Ukraina – ganska så precist i linje med hur britterna hade förutspått att det skulle gå till. Det korta svaret är: Ja. Sedan i december 2021 hade USA börjat offentligöra bland annat satellitbilder på de ryska truppansamlingarna, och efter årsskiftet talade de rent ut om ett annalkande ryskt anfall. USA trodde att invasionen skulle börja med en rysk så kallad falsk-flagg operation, och satte till och med ett datum för när den skulle gå av stapeln: den 15 februari, 2022. Men när den 15:e kom och gick utan något ryskt anfall, hånade ryssarna amerikanarna öppet. Maria Zakharova, talespersonen för det ryska utrikesdepartementet, vädjade om att få ett schema för den ryska invasionen eftersom ”jag skulle vilja planera in min semester”. Det var här britterna tog vid, och öppet började stötta den amerikanska informationskampanjen. Flertalet säkerhetsexperter har pekat på att den amerikanska bedömningen förmodligen stämt till punkt och pricka, men att den – i och med sin precision – ledde till att ryssarna senarelade och ändrade sina krigsplaner. Den nya taktiken fungerade alltså i avskräckande syfte och köpte både Ukraina och dess västerländska allierade dyrbar tid. Dan Lomas vid Bruneluniversitetet säger att de dagliga brittiska tweetsen – som innehåller alltifrån ryska trupprörelser till militärstrategiska mål – inte bara hjälpt Ukraina försvara sig, utan även haft ett annat viktigt syfte: att ta kontrollen över krigets narrativ, och visa på vad som verkligen händer på marken. – Man slog ryssarna i sitt eget spel kan man säga, säger Lomas med hänvisning till det ryska disinformationsmaskineriet. – Ryssarna har alltid försökt vilseleda sina motståndare, säger han, och hänvisar till bilderna ryssarna lade upp strax innan krigsutbrottet för att ”bevisa” att ryska trupper höll på att dra sig tillbaka. Men ännu viktigare, säger Lomas, så har det hjälpt västerländska länder att få sina befolkningar bakom sig i sina stöd för Ukraina. Detta har varit viktigt när det har varit fråga om att skicka till exempel vapen och ammunition, och inte minst att ta emot ukrainska flyktingar. Det har också stärkt de diplomatiska relationerna allierade länder emellan. De brittiska tweetsen verkar ha varit relativt träffsäkra i sina analyser eftersom de retat ryssarna ordentligt. I april anklagade Kreml Volodymyr Zelenskyj och hans regering för att mer eller mindre gå i britternas ledband med hjälp av ”Storbritanniens mycket erfarna underrättelsetjänst”. Säkerhetsexperten Dan Lomas vill inte gå så långt som att säga att ”britterna är bäst” på Ukraina, utan pekar snarare på att det redan från början handlat om ett samarbete flera länder emellan. – Bakom kulisserna så har det varit mycket informationsutbyte, säger han och pekar på stormakten USA, men framförallt de länder som ligger i nära anslutning till Ryssland, som Sverige, Finland, Polen och de baltiska staterna, och som aldrig slutat hålla ögonen på sin ryska granne – trots kalla krigets slut. – Det ryska hotet försvann aldrig för dem, så de har behållit sina förmågor vad gäller underrättelse om Ryssland, och det har hjälpt, säger han. Det som utmärker Storbritannien är dock dess näst intill unika position vad gäller informationsutbyten. Lomas pekar på Storbritanniens medlemskap i ”Five Eyes” – en underrättelseallians som också består av Australien, Kanada, Nya Zeeland och USA. Alliansen har bland annat ett samarbetsavtal om signalspaning. Dessutom är Storbritannien medlem i Nato, och har egna informationsutbytesavtal med enskilda länder. Lomas säger att det framförallt är dessa samarbeten som gjort Storbritannien så vasst i det här sammanhanget, men medger ändå att britterna har vissa saker de är särskilt duktiga på: signalspaning, samt hur de hanterar och analyserar informationen de samlar in och tar del av. Under det brittiska försvarsdepartement så finns det framförallt tre underrättelsetjänster: MI6, eller Secret Intelligence Service (SIS), som hanterar utländsk underrättelse, MI5 som hanterar nationell säkerhet och GCHQ som håller på med signalspaning och analys. Utöver dessa så har Storbritannien också något som kallas för ”Defence Intelligence” som är en slags analysenhet med omkring 4 500 anställda som sysslar med att gå igenom satellitbilder och öppna källor (open source). Vad gäller de brittiska resurserna i Ukraina, så tror Lomas att Storbritannien framförallt använt sig av signalspaning, det vill säga avlyssning, samt satellitbilder, för att spana på ryssarna. – Jag har svårt att tro att det finns särskilt många brittiska spioner på plats, säger han. Även om Storbritannien kanske inte varit själv i insamlingen av den underrättelse den nu delar med sig i sina dagliga uppdateringar, så har britterna iallafall utmärkt sig genom att dela den här informationen så pass öppet som de gör. Sedan den 17 februari, dagen då den första tweeten mer eller mindre slog ned som en bomb i Twittersfären, så har man gjort ett antal exposéer om ryssarna, bland annat om deras logistikproblem, den bristande soldatmoralen, antalet generaler som dödats, men framförallt om hur trupperna rör sig, och vad de tros sikta in sig på härnäst.