Allianser i valrörelserna är ute – i år gäller varje parti för sig

För tolv år sedan drabbade två allianser samman i valrörelsen – “Alliansen” mot “de rödgröna”, med gemensamma politiska program på varje sida. Men alliansernas tid är förbi, i år gäller varje parti för sig. Omni tar en historisk titt på vad som hänt med kampanjsamarbetena. De borgerliga har förlorat tre val i rad innan detta och ett ständigt problem för dem är den ”borgerliga kannibalismen”, förklarar statsvetaren Patrik Öhberg från Göteborgs universitet. Det innebär att de borgerliga partierna kämpar om väljare sinsemellan men inte lyckas attrahera röster från vänstersidan. Därför prövar de fyra borgerliga partierna ett nytt grepp detta val – de bildar en formell allians med ett gemensamt valprogram, för att sluta konkurrera med varandra. ”Unikt”, säger statsvetaren Patrik Öhberg om greppet. Den nye moderatledaren Fredrik Reinfeldt stöper om sitt parti till ”Nya Moderaterna” och går åt vänster innehållsmässigt för att kunna locka väljare från Socialdemokraterna. Nyordningarna blir framgångsrika. Alliansen vinner och Reinfeldt blir statsminister. Inför nästa val bestämmer sig Socialdemokraterna för att försöka en egen allians-variant. Partiledare Mona Sahlin är orolig för hur det ska gå om hon tar med Vänsterpartiet, så hon försöker skapa en allians med bara S och MP. Men protesterna inom Socialdemokraterna blir intensiva – tunga partiföreträdare kräver att Vänsterpartiet också ska få en plats. – Men forskare varnade långt innan valet för att det kunde vara olämpligt för vänstersidan att ha med V, de riskerade att stöta bort viktiga medelklassväljare, säger Patrik Öhberg. Till slut går vänstersidan till val i en samlad gruppering med alla tre partier: S, MP och V, under namnet ”de rödgröna”. Det blir dock ingen succé – Alliansen försvarar regeringsmakten. – Det är dock inte säkert att det faktiskt var alliansen med V som förlorade valet för S. Mona Sahlin var heller ingen röstmagnet, säger Patrik Öhberg. I detta val kommer också Sverigedemokraterna in i riksdagen för första gången. Bränd av erfarenheten från 2010 går vänstersidan till val som tre skilda partier, utan gemensamt valmanifest. Alliansen håller fortfarande ihop. Sverigedemokraterna, vars opinionssiffror stadigt stigit under den föregående mandatperioden, blir vågmästare mellan blocken. Men vänsterblocket är större, vilket gör att Fredrik Reinfeldt lämnar politiken på valnatten. Inför valet 2018 är situationen mer oklar än på länge. S och MP sitter i regering men går trots detta till val med skilda valprogram. Och på högersidan talas det fortfarande om ”Alliansen” men det saknas även här ett gemensamt valmanifest. – Detta val dominerades helt av frågan om Sverigedemokraternas roll. Och här gick en spricka rakt genom den gamla Alliansen, säger Patrik Öhberg. I efterdyningarna av valet spricker Alliansen slutgiltigt. Moderatledaren Ulf Kristersson vill ha de övriga borgerliga partiernas stöd för att bilda en regering som stöder sig på Sverigedemokraterna. KD säger ja, C och L nej. C och L stöder Socialdemokraternas Stefan Löfven som statsminister. L återvänder så småningom högerut men C byter helt sonika block och slår sig ihop med vänsterblocket. I det kommande valet är allianser ute. Nu gäller varje parti för sig själv. De enda två partier som har något som kan liknas vid någon sorts allians är M och KD, som ”fört samtal” inför en eventuell valvinst för högerblocket eftersom det är så gott som helst säkert att de båda kommer att sitta i en regering om högern vinner. På vänstersidan är det desto mer oklart, och alla partierna går till val var för sig. Om vänstersidan vinner kommer S förstås att leda regeringen, men C, MP och V:s eventuella medverkan är frågor som får lösas efter valet. Att sätta C och V i samma regering bör egentligen inte fungera, säger Patrik Öhberg. – Att föra ihop dem på förhand är helt enkelt inte möjligt. Både allianser och fristående partier har sina fördelar, menar Patrik Öhberg. – Om regeringsfrågan hamnar i fokus kan det vara en fördel att ha en allians, att kunna visa upp att man har ett dugligt alternativ, det märktes 2006. Men för de enskilda partierna kan det vara bättre att vara fristående och att kunna maximera sitt inflytande i sakfrågor. Att det saknas allianser i år har en enkel förklaring, anser han. – Till vänster behöver man V och till höger SD. Men de ligger för långt från mitten för att kunna föras in i en allians. Man får lösa de frågorna efter valet istället. Vill du läsa mer?