Bevistalan – den ovanliga rättegångsformen när barn misstänks för brott

Barn under 15 år är inte straffmyndiga. Men trots det kan anklagelser mot dem utredas i domstol, genom så kallad bevistalan. Omni reder ut vad det innebär. Bevistalan är ett unikt svenskt system som infördes på 1960-talet, där skuldfrågan hos ett ej straffmyndigt, brottsmisstänkt barn (dvs yngre än 15 år) prövas i domstol. Det berättar Amanda Lublin, doktorand i processrätt vid Stockholms universitet, som forskar om straffprocessen för brottsmisstänkta barn. Även om ett barn begått brott kan det inte straffas utan bara bli föremål för sociala insatser. När bevistalan infördes var det med argumentet att de dåvarande Barnavårdsorganen (numera socialtjänsten) behövde bättre underlag för beslut om sociala insatser för det brottsmisstänkta barnet. Bevistalan är väldigt ovanligt. Under de första 50 åren sedan det infördes förekom ingen bevistalan i Sverige, och totalt har bara sex fall förekommit. Bevistalan är en prövning i flera steg, berättar Amanda Lublin. Först måste antingen socialnämnden och socialstyrelsen eller det misstänkta barnets egna vårdnadshavande begära det. Därefter ska åklagarmyndigheten göra en självständig prövning utifrån bland annat brottets allvar, det misstänkta barnets ålder och bevisningens styrka. Om det är barnets vårdnadshavande som önskat en process (vilket åklagare måste godkänna, även i det fallet) blir det en så kallad negativ bevistalan, där åklagaren ska bevisa att barnet inte begått brottet. Detta är till för att barnet ska kunna rentvås från anklagelser. Någon negativ bevistalan har hittills aldrig väckts. Enligt uppgift är den pojke som misstänks för bland annat mordförsök i Skellefteå nu ej straffmyndig, och med tanke på brottets allvarliga art kan bevistalan bli aktuell. Men om det skulle visa sig att han är äldre än 15 år blir det en reguljär rättegång istället. Under cirka 50 år efter införandet förekom inte ett enda fall av bevistalan. År 2010 inträffade en regeländring vilket gjorde processen mer sannolik av olika skäl. Sedan dess har bevistalan förts i sex olika fall. I samtliga fall har det handlat om barn nära straffbar ålder, 13 eller 14 år gamla. Eftersom barn inte anses kunna överblicka konsekvenserna av sina handlingar, och alltså inte kan ha uppsåt på samma sätt som vuxna, har de inte fällts för mord ens i de fall när de faktiskt dödat andra människor. I stället har domen blivit för exempelvis grov misshandel. Ett mycket uppmärksammat ärende var det så kallade Kevinfallet 1998. En fyraårig pojke omkom, och två bröder, fem och sju år gamla, påstods ha dödat honom. Detta har senare visat sig vara inkorrekt och bröderna fick nyligen skadestånd av svenska staten. En bevistalan i det fallet hade dock inte varit aktuell, menar Amanda Lublin, främst av skälet att de båda bröderna var alldeles för unga. År 1998 hade heller ännu ingen bevistalan någonsin förekommit i Sverige. Det första fallet kom år 2014.