En ensam galning, ett hatbrott eller ett terrordåd? För de allra flesta av oss framstår alla former av våldsdåd där människor dödas som ren galenskap. Men för juridiken spelar gärningspersonens motiv stor roll när brottet ska utredas. Men var går egentligen gränsen? Omni reder ut den svenska juridiken kring terror- och hatbrott. Det finns ingen universellt sammanhållen definition av terrorism, men den svenska lagen om terrorbrott baseras på ett rambeslut från EU. Enligt beslutet är terrorbrott en gärning som begås i syfte för att ingjuta fruktan och rädsla hos en folkgrupp, destabilisera en stat eller mellanstatlig organisation eller otillbörligen tvinga den till åtgärder. – De tilltänkta offren är inte de som dör under själva dådet utan de som blir rädda och får sina liv begränsade efteråt. Det är själva syftet med ett terrordåd, säger Christer Mattsson, forskare och föreståndare vid Segerstedtinstitutet, till Omni. Vad är då skillnaden på ett hatbrott och ett terrorbrott? Båda brotten kan ju till exempel ha ett visst inslag av politiskt motiv och visst kan det finnas en viss överlappning, menar Christer Mattsson. – Ett hatbrott är ett brott som riktar sig mot en specifik grupp människor därför att man hatar dem. Kanske vill man även skrämma alla som tillhör den gruppen. Både för terrorbrott och hatbrott är motivet bakom avgörande för hur brottet klassas. Ur forskningssynpunkt måste det finnas en ideologi eller någon form av rationalitet bakom för att det ska kunna studeras. I en domstol är motiv alltid ett rekvisit, det vill säga ett av villkoren som lagen kräver ska vara uppfyllda för en fällande dom. Men att bevisa att det finns ett uppsåt bakom är också där svårigheten ligger. Trots att vi haft en lag om hets mot folkgrupp sedan 1948 dröjde det fram till 1996 innan den första fällande domen, trots flera skärpningar av lagen. – Är en person tillräckligt psykisk frisk för att räknas som tillräknelig och förstå konsekvenserna av sina gärningar kan det ändå vara så att man inte är tillräckligt habil psykiskt för att kunna ha ett genomtänkt motiv, säger Christer Mattsson. Motiv och gärningspersonens uppsåt är alltså avgörande om ett brott ska klassas som hatbrott eller terrorbrott. Men i många av fallen lider gärningspersonerna även av psykisk ohälsa. Det är cirka sju gånger vanligare att personer som begått dödligt våld haft kontakt med psykiatrin året före brottet än för allmänheten i stort, enligt en rapport från Brottsförebyggande rådet. – Det är också väldigt svårt att reda ut vad som är vad i detta juridiskt. Som forskare är det lite enklare att kunna påvisa att psykisk ohälsa är en faktor bakom en ganska stor del av terrorbrotten, säger Christer Mattsson. Bland ensamagerande våldsverkare är det dessutom vanligt att de skrider till verket en kort tid efter att någonting förvärrats radikalt i deras livssituation. Det kan handla om att de förlorat en partner, ett jobb eller något annat viktigt som gör att de funderar på om livet är värt att leva. I vissa fall kan dåden utförda av de ensamagerande ses som utvidgade självmord, menar Christer Mattsson. – Man förlorar tron på tillvaron och sitt eget liv och dessutom har man sedan innan en väldig aggression mot en viss grupp eller samhällssystem och när man förlorar fotfästet väljer man att gå till angrepp, säger han.
