Publicerad 17 maj 2022 kl 09.30
Inrikes. När pandemin bröt ut hade regioner och kommuner inte tillräckligt med personlig skyddsutrustning. Men trots att problemet var välkänt så åtgärdades det inte av regeringen, konstaterar Riksrevisionen.
Gilla artikeln på Facebook
Riksrevisionen har granskat statens arbete med att säkra tillgången på personlig skyddsutrustning under coronapandemin.
Granskningen visar att arbetet inte bedrevs på ett effektivt sätt, konstaterar myndigheten.
Bristerna i regionernas och kommunernas försörjningsberedskap fanns före pandemin, och hade påtalats ett antal gånger. Regeringen hade visserligen beslutat om flera utredningar, men Riksrevisionens bedömning är att regeringen och ansvariga myndigheter tidigare borde ha gjort mer för att åtgärda dessa brister.
– Regeringen och ansvariga myndigheter har varken ställt tydliga krav på beredskapslager eller erbjudit vägledning om hur de ska byggas upp, säger riksrevisor Helena Lindberg i en kommentar.
När Sverige drabbades av omfattande smittspridning påbörjades ett nationellt arbete för att säkerställa tillgången. Socialstyrelsen och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) uppmanade i februari 2020 regionerna att öka sina lager, och Socialstyrelsen gjorde på eget initiativ mindre inköp.
Det var dock inte förrän i mitten av mars som regeringen gav Socialstyrelsen i uppdrag, och medel, att säkra varuförsörjningen i vården och omsorgen. I det läget var bristen redan ett faktum samtidigt som förbrukningen ökade kraftigt, och bara begränsade mängder skyddsutrustning fanns att köpa till höga priser.
– Socialstyrelsen kompletterade delvis glappet mellan huvudmännens egna inköp och deras behov. Men Arbetsmiljöverkets snabbspår, som tillgängliggjorde stora mängder godkänd skyddsutrustning, dröjde och Socialstyrelsen kunde inte dra nytta av det för sina inköp när behoven var som störst. Regeringen avsatte också betydande belopp för regionernas och kommunernas egna inköp, säger Henrik Segerpalm, projektledare för granskningen.
Ett grundproblem var enligt Riksrevisionen att det inte fanns en plan och struktur för i vilket läge staten ska bidra med resursförstärkning till vård och omsorg i en kris. Dessutom hade inte Socialstyrelsen någon struktur för inhämtning av information om kommunernas tillgång på skyddsutrustning, vilket försvårade effektiva prioriteringar vid fördelning.