Meghalaya's Shillong, som britterna gav smeknamnet Österns Skottland, har alltid burit den där doften av vykortsnostalgi om sig (Källa: Getty Images)
Jag gick tillbaka till Shillong för att hitta en ananassufflé.
Jag hade haft det som liten pojke på grand old Pinewood Hotel. Den serverades inuti en hel ananas som hade urholkas och i mitt minne var den gudomligt luftig och läcker, som ett moln av sofistikering på en tallrik.
Pinewood hotell på natten (Källa: Sandip Roy)
Decennier senare är det vidsträckta Pinewood Hotel fortfarande charmigt, om än lite blekt. Rumsnyckeln (det finns ingen smartnyckel här) är stor och gammaldags och man måste vicka på låset som om man öppnar en skattkista. En plakett utanför hotellet säger att det grundades 1898 och ägdes fram till andra världskriget av ett schweiziskt par, herr och fru Peruz. Före 1947 var det bara västerlänningar som fick komma in. Jag gillar att föreställa mig att ananassuffléen kom från fru Peruzs kokbok med hundöron.
https://images.indianexpress.com/2020/08/1×1.png 
Men det som känns riktigt annorlunda med Shillong nu är istället för ananassoufflé och Ward's Lake-nostalgi (Källa: Sandip Roy)
När jag lägger upp en bild på Instagram på hotellet, upplyst på natten med strängar av tindrande gula sagoljus, släpper lös en ström av bengalisk nostalgi. Varje bengali på mitt Instagramflöde verkar ha bott på Pinewood hotel när de gick i tredje klass. Och det är fruset i den årgången.
Best of Express Premium
PremiumDelhi Confidential: Övervakar Sarovar
PremiumUPSC CSE Key – 2 maj 2022: Vad du behöver läsa idag
PremiumEn rysk tycoon kritiserade kriget. Retribution kom dagen efter.
PremiumEid in Hauz Rani: Ett tak, många kulturer och sederFler premiumhistorier >>
Shillong, som britternamed smeknamnet Österns Skottland, har alltid burit den där doften av vykortsnostalgi över sig. Det finns fortfarande samma lilla vita bro mitt i Ward’s Lake, den konstgjorda sjön mitt i stan, med de feta röda, svarta och orange karparna som simmar nedanför, precis som den var där när jag var en pojke. Redan nu när jag beställer en kopp svart te, kommer det med två sockerbitar på sidan, istället för en påse, vilket väcker minnen från en tid då även sockerbitar kändes sofistikerade. Den lilla flygplatsen, en touch av modernitet, är pittoresk, mer bungalow än flygplats.
När jag läser Indranee Ghoshs matmemoir, Spiced, Smoked, Pickled, Preserved: Recipes and Reminiscences from India's Eastern Hills (2021) om att växa upp i Shillong, det ryckte med mitt minne av en plats som var i Indien men på något sätt inte från Indien samtidigt.
Också på Shillong |Där jag hör hemma
I hennes minne var Shillong där hennes mamma gjorde kvitten sylt av frukten på deras trädgård, och Ketumama grillade nyfångad flodöring och de lyssnade alla på Bertie Woosters radioserie på BBC. Det fanns också etniska oroligheter, de ökända Bongal Kheda (Drive out the Bongals) agitationer i Assam som började 1960, våld mot de som uppfattades som utomstående. Men nu verkar atmosfären av söt kosmopolitism vara tillbaka med Bob Dylan-festivaler, Shillong-körer och persikavin.
Chilimarknad (Källa: Sandip Roy)
Det bästa är att det inte finns någon Kangchenjunga.
Iewduh-marknaden (Källa: Sandip Roy)
Det finns en Shillong-topp men på 6 433 fot är det ingen snötäckt Himalaya-topp och därför finns det ingen spänning att gå upp i gryningen ifall Himalaya värdar sig att tvinga oss med en soluppgång. Istället finns det vattenfall och levande rotbroar som kan ses när som helst på dygnet, kvinnor i stamväv som säljer gula betelnötter och grishak och vickande silkeslarver på den labyrintiska Iewduh-marknaden. Om du går vid rätt tid på året, finns det körsbärsblommor som blommar överallt som rosa och vita moln.
Kvinnor i stamväv säljer på Iewduh-marknaden (Källa: Sandip Roy)
Körsbärsblomningenav Shillong blommar i november, till skillnad från sakura i Japan som inleder våren. Det är nu bakgrunden till Cherry Blossom-festivaler med musik och litteratur. Körsbärsträden är ett nyare tillskott till Shillong och till skillnad från många nya turistiska tillägg är träden faktiskt vackra, inte klibbiga.
Körsbärsblomningar vid Ward’s Lake (Källa: Sandip Roy)
Men det som känns riktigt annorlunda med Shillong nu är istället för ananassouffléoch Ward's Lake-nostalgi får jag lära mig mer om lokal lore. Författaren Kynpham Sing Nongkynrih, författare till de majestätiska Funeral Nights (2021), berättar om legenden om den uttråkade Khasi-fången som började gräva ett hål i marken som till slut blev Ward's Lake även om den fick sitt namn efter en sahib, inte den dömda. Han tar oss inte till turistfällan Elephant Falls utan Mawphlangs heliga lund med dess berättelser om bruna tjuroffer och leopard- och ormomen.
Även i Premium |Hur en resewebbplats håller oss nyfikna på 2000-talet < img src="https://images.indianexpress.com/2022/04/ShillongStones2_1200_Sandip-roy.jpg" /> Heliga stenar vid helig skog
(Källa: Sandip Roy)
Den unga guiden är imponerad eftersom Nongkynrih är en del av hans skolplan. Han försöker imponera på oss genom att hitta ett löv med ett litet perfekt hjärta klippt i av någon insekt. Senare inser vi att varje guide “spottar” samma blad och samma rudraksh. Om Nongkynrih inser subtilen säger han nådigt ingenting. I det tysta i skogen där man knappt kan höra några fåglar är några turistiga inslag förlåtliga. Det betyder bara att nästa gång jag åker till Shillong kanske jag fortfarande hittar rudraksh-pärlan och bladet med ett hjärtformat hål.
Fläsk thali på Trattoria (Källa: Sandip Roy ) Även av Sandip Roy |Berättelserna som ger ett tema för en dröm i San Francisco
Till skillnad från den där ananassufflen. Jag hade en ananas georgette som visade sig se ut som en tvål. Men den lokala fläskthalien på Trattorian i Police Bazaar var bättre än minnelse av tidigare suffléer. Kanske är det bara en påminnelse om att man behöver skapa nya minnen på gamla platser.
Författaren är en romanförfattare och författare till Don't Let Him Know