Finns monster? Eller har alla kapaciteten att begå krigsbrott?

Tortyr, våldtäkter och utomrättsliga avrättningar. Vittnesmålen om ryska soldaters krigsbrott i städer runt Kyiv sprids nu världen över. Vad är det som får en människa att begå sådana illdåd? Skulle du kunna göra det? Du har i alla fall kapaciteten, enligt David Bergman som är expert på militär etik och ledarskap. Han hjälper Omni att förstå psykologin bakom krigsbrott. Ja. Under rätt, eller snarare ”fel”, förutsättningar kan alla hamna i en situation där man begår onda handlingar, enligt David Bergman som är officer i armén och doktor i psykologi vid Försvarshögskolan. Men, alla går inte över den tröskeln när de hamnar i extrema situationer. – Välutbildade förband med gott ledarskap, en bra organisationskultur och en god etik tenderar att kunna genomföra militär strid och samtidigt hålla sig väl inom etikens råmärken, säger han till Omni. Förutom gedigna militärutbildningar tror han att personlig reflektion kan minska risken att människor går över gränsen: ”Hade även jag kunnat pressas till något sådant – och i så fall under vilka förutsättningar?” En stor del kan förklaras med kontext, eller det Bergman kallar ett ekosystem som skapar förutsättningar för att genomföra vissa handlingar. Han lyfter fram tre huvudfaktorer som spelar in: gruppdynamik, retorik på samhällsnivå och allmän avtrubbning. Den första aspekten, hur organisationen fungerar, har länge varit ett problem i den ryska armén. Bergman beskriver en kultur där det är vanligt med trakasserier, mobbing och ”den mörka delen” av kamratuppfostran. Dessutom har man en skenande självmordsproblematik, som enligt honom är en tydlig indikator på att allt inte står rätt till. – Det här är inte första gången ryska förband går över gränsen på det sättet. Behandlar man varandra så, så är det svårt att hålla någon form av etisk grad utåt. Men den främsta orsaken till krigsbrotten i Ukraina är enligt David Bergman hur konflikten ramats in för de ryska soldaterna. Han jämför Putins resonemang om ”avnazifiering” med hur judar kallades för råttor under andra världskriget och hur tutsier likställdes med kackerlackor i folkmordet i Rwanda. – Det är en oerhört hätsk retorik som riktar sig inte bara mot soldaterna, utan mot hela det ukrainska samhället. Då kan ju inte soldaterna skilja på vad som är mål och inte. Och då har man precis gjort civila till ett legitimt mål. I forskningen kallas det att man går från en avhumanisering till en demonisering. Våldet inte bara rättfärdigas, utan våldsutövning mot hela den ukrainska identiteten och kulturen uppmuntras. Till sist nämner Bergman den mänskliga aspekten – människor orkar inte vara i strid hur länge som helst och se grymheter. – Ett beteende som var helt otänkbart på krigets första dag blir efter en dryg månads krig något helt annat – inte lika otänkbart. Det blir ett sluttande plan och man genomför grövre och grövre handlingar och till slut normaliseras allt beteende, säger han. Nej, inte allt. Självklart finns det ”monster”, säger David Bergman. Men han poängterar att det är en liten del av befolkningen och att de ofta inte är en del i militära förband eftersom de aktivt väljs bort. Men vissa typer av utstuderade grymheter, som övergrepp mot barn eller våldtäkter, kan inte förklaras utifrån endast kontextuellt och sociala faktorer, menar Bergman. – När någon funnit en uppenbart njutning i att genomföra något under en lång tid, då får vi säga att det finns personfaktorer. Självklart, säger han. Det finns vissa skillnader. Den forskning som finns om aggression visar att kvinnor har tendens att vara mer verbala, medan män mer fysiska. Men skillnaderna ska inte övertolkas, menar David Bergman. Han nämner övergreppen i Abu Ghurayb-fängelset i Irak som ett tillfälle där både manliga och kvinnliga vakter gick över gränsen. – De kvinnliga vakternas övergrepp var mer psykologiskt utstuderade och i syfte att förödmjuka, medan de manliga vakternas var mer fysiskt råa. Men vi ska inte förstora skillnaderna, för vi ser snarare att både män och kvinnor gick över gränserna åt båda hållen. Demoniseringen av offren kan stanna kvar länge hos förövarna. Tribunalerna efter folkmorden i Rwanda vittnar om det. Förbrytare som fick frågan om hur de kunnat mördat människor svarade att det inte alls handlade om mord på människor: ”Det var ju bara kackerlackor.” – Men människan är reflekterande. Alla kommer nog förr eller senare med vidgade perspektiv att se sina handlingar i ett annat ljus och då får vi en psykisk ohälsa helt enkelt, säger David Bergman. Vill du läsa mer?