Donbas, Ukrainas gamla industrihjärta, är nu Rysslands huvudfokus i kriget. Vladimir Putin hävdar att Ryssland ska ”befria” hela regionen, där delar av Luhansk och Donetsk redan styrs av självutropade, proryska ledare. Men hur är livet i de Kreml-lojala områdena, och vill befolkningen verkligen befrias? Som marionetter till den ryska regimen. Så beskrivs separatistledarna i de så kallade folkrepublikerna Donetsk och Luhansk, Denis Pusjilin och Leonid Pasetjenik, i en artikel i The Guardian. Pusjilin, den yngre av dem, beskrivs också som den mer karismatiske. Han tog över som ledare i Donetsk 2018 efter att den dåvarande ledaren mördades och har sedan dess upprepat sin önskan om att Donbass ska bli en del av det ”nya imperiet Ryssland”. Leonid Pasetjenik kommer från en lång karriär inom Ukrainas säkerhetstjänst. Under några år drev Pasetjenik de okända fängelserna i området. Sedan 2017, när han tog över som ledare för ”Folkrepubliken Luhansk”, har inte mycket hörts från den ”timide och kameraskygge” Pasetjenik, konstaterar The Guardian. Efter att delar av Donetsk och Luhansk bröt sig loss från Ukraina 2014 har områdena isolerats från omvärlden och blivit mycket beroende av ryskt stöd, både ekonomiskt och militärt. Och enligt experter har ledarnas autonomi blivit allt mer kringskuren de senaste åren. En vändpunkt många pekar på är 2018 när Alexander Zakhartjenko, dåvarande ledare i Donetsk, dödades av en bilbomb som briserade precis utanför det café han befann sig på. – Zackarchenko hade sin egen armé och Donbass hade till och med ett eget försvarsministerium – allt detta har upplösts sedan dess. Det var en tydlig signal att rebellerna bara kommer att agera enligt Kremls regler, säger Nikolaus von Twickel, tidigare OSSE-anställd i Donetsk, till The Guardian. Livsvillkoren i Donetsk och Luhansk har påverkats dramatiskt sedan man bröt sig loss från Ukraina 2014. Gruvor och fabriker har stängt och många läkare och andra högutbildade har lämnat. Banksystemet har skurits av från omvärlden, pensioner betalas inte ut och ett utegångsförbud hindrar människor från att bege sig hemifrån nattetid, skriver tre forskare i tidskriften The Conversation, som i somras lät ett Ukrainabaserat researchföretag intervjua ett 40-tal personer i området. I början av konflikten fanns pengar och hopp, säger en av de intervjuade och konstaterar sedan: ”Nu är besparingarna slut och hoppet ute.” Al Jazeera beskriver ett samhälle som blivit allt mer totalitärt. Telefonsamtal och meddelanden avlyssnas av polis och av ”lojala” medborgare. För utländska medborgare är det nästan omöjligt att ta sig till området, medan ukrainare med släkt i regionen måste ta sig in via Ryssland – en resa som tar 30 timmar. Det innebär även att det är extremt svårt för journalister att ta sig in i de separatistkontrollerade områdena. Bristen på medborgerliga och politiska rättigheter är utbredd, säger Ivar Dale, seniorrådgivare vid Norska Helsingforskommittén, till Al Jazeera. – Man kan säga att det politiska förtrycket i Ryssland är dubbelt i Donetsk och Luhansk och andra områden som kontrolleras av Putinregimen, säger Dale. Vid den ryska invasionen kontrollerades omkring en tredjedel av Donbas av proryska separatister. Ryssland har upprepat de grundlösa påståendena om att syftet med ”den militära operationen” är att befria människorna i de Ukrainakontrollerade områdena från ett folkmord. Men Jakob Hedenskog, analytiker vid Centrum för Östeuropastudier vid Utrikespolitiska institutet, tvivlar på att befolkningen vill bli befriad. – Tidigare hade en ganska stor del av befolkningen en prorysk uppfattning, men det där har raserats på några veckor när man ser den terrorregim som upprättats i de områden som Ryssland ”befriat”, säger han till SvD. Områdena må fortfarande var rysktalande, men de är inte längre proryska, säger försvarsspecialisten Konrad Muzyka till BBC. – Mariupol var en av de mest pro-ryska städerna i Ukraina och att jämna den med marken är bortom mitt förstånd, säger han. Ukrainas slitning mellan västvärlden och Ryssland var en starkt bidragande orsak till att kriget i Donbas utbröt 2014. Några månader tidigare hade hundratusentals demonstranter samlats på Kyivs gator efter att Ukrainas dåvarande president Viktor Yanukovytj avstått från att signera ett avtal med EU som skulle föra landet närmare väst men längre från Ryssland. Från Rysslands håll var det tydligt vad som skett: Väst hade stöttat demonstranter för att avsätta en demokratiskt vald ryskvänlig president. Utan strid tog Ryssland kort därefter kontroll över Krymhalvön. I östra Ukraina ökade samtidigt kritiken mot Kyiv. Med stöd från Ryssland inleddes våldsamma sammandrabbningar mellan proryska rebeller och den ukrainska armén och paramilitära nationalister. Under 2014 och 2015 slöts de två så kallade Minskavtalen. Separatisterna skulle få ett visst självbestämmande i utbyte mot att Ukraina fick kontroll över gränsen till Ryssland. Men trots avtalen har parterna inte kommit överens. Någon långvarig fred har inte synts till och omkring 14 000 människor har dött i strider i området sedan 2014. 21 februari 2022 erkände Vladimir Putin formellt regionerna Luhansk och Donetsk som självständiga stater, inte bara de separatistkontrollerade områdena. Tre dagar senare gick Ryssland in i Ukraina.
